Älskar den här bilden...
Hur modemedvetna vi var...
Vår politiska läggning...
Våran samhällsklass...
Pyret å jag var de som hängde ihop...
de var vi som var kvar i stan på loven....
Modell för en dag...
En påsk fick jag chansen att bli fotomodell...
Vart jätteglad å tackade ja.
Det var en plåtning för Eva's kalender...
Jag var så dålig på att åka skateboard att till slut fick jag sitta på marken... å det gick inte bättre med bilden då jag skulle åka rullskridskor...
Tröjan med Smurfen fick jag behålla. Ni kan nog inte fatta hur "het" den var då...
Tröjan vart senare stulen på en toalett på ett varuhus i London, snyft!
Irish Cream
Mia ställde in flaskan i skafferiet. På mittenhyllan. Den som jag bara behövde ställa mig lite på tå framför, för att nå.
Till min förtjusning var den god. Smakade grädde med lite choklad i, den rann lätt ned i halsen. Nästan varje dag gick jag dit och småhuttade. Tänkte att ingen skulle märka eftersom det inte gick att se igenom hur mycket som var kvar i den.
Visste alla?"
Den italienska gåvan...
Vi växte upp i "Lilla Italien"...
I vår trapp bodde en italiensk man och hans dotter.
Han skrattade ofta och flirtade med mamma.
Vid ett tillfälle ringde han på dörren och bjöd in sig själv. Han såg väl mamma som ett lätt byte, ung, snygg och ensamstående. Med sig hade han en kaffebryggare...
Han satt och pratade med mamma i köket och rätt var det var så åkte han ut, ytterdörren åkte igen med en smäll. Såg honom aldrig igen, ett kort tag efteråt flyttade de...
Gåvan eller vad man ska kalla den blev kvar hemma... den har aldrig blivit använd!
Nu finns den i mitt hem, närmare bestämt i barnens leksakslåda... för jag dricker ju inte kaffe!
Tänk egentligen, vilken het pryl som vi har ägt i nästan 35 år... otroligt! Å vi som bara tyckte den var ful...
En liten samling till...
I flera år hade jag två st 70x100 tavlor på väggen med dessa.
Måste hitta på något annat kul att göra med dem.
Mamma...
Denna fina bild på mamma hittade jag i fotolådan...
Kände bara att jag måste visa denna bild (sorry hann inte fråga er om lov, hoppas det inte gör något).
Bilden är tagen 7 juli 1969... En 3-barnsmamma på 22 år som precis har varit på bingo på Fridhemsplan.
Hon é snygg och ser lycklig ut!
Mamma vi saknar dig jättemycket!
Kram
Att börja 1:an...
Det var inte konstigt att man var rädd!
Fick en ny rödrutig väska med en ficka där det satt ett litet vykort med en liten tjej och en hund... det var liksom 3-D... man kunde skrapa på det med nageln så att det lät...
Det bästa med skolan i 1:an var björnklistret, flanellografen, fröken...
Måste bara tillägga att skjortan é grym!
En samling till...
Det var mammas "drömkvinna" eller förebild... å gissa att man ville se ut som henne när man var liten!
Detta är några kort ur samlingen!
Mia!
Hur mycket skit ska en människa få?
Har hört rätt mycket skit snackas om min farfar...
Hur elak han var... men jag känner inte igen det och håller inte med i allt de säger.
Visst var han en udda person med många tokiga saker för sig, som att han pratade med tvättmaskinen eller hade namn på diskmaskinen... eller låtsas kompisar som han cyklade till när "vi" blev för mycket.
Han hade en sekretär och sin skinnfåtölj som han vakade över som en hök. Ibland såg han att någon suttit i fåtöljen eller varit i sekretären, då gormade han lite och tog fram sitt förstoringsglas för att leta efter fingeravtryck och den skyldige.
Hans ständiga replik när han satte på tv:n på kvällen för att se nyheterna var:
- Nu ska vi se om de skjutit Nixon...
Min farfar tog med mig på långa promenader i skogen och kunde prata om växter i timmar. Älskade att gå dessa vändor med honom. Han fick mig också att älska trädgården och alla dess blommor...
När jag tittar på bilden på mig och min farfar så ser jag bara ömhet.
Hur hans hand vilar lätt på min som en farfars hand...
Det är en mycket finare beröring en vad andra män i släkten visat mig...
Mia och jag
Tävlingar
Ibland stod vi inne i det blå rummet som pinnar med armarna rakt ut. Den som orkade stå så längst vann.
En gång var det febertävling. Den med högsta temperaturen vann.
Jag satte mig mot elementet i köket. Hade termometern under armen. Försiktigt, så ingen skulle märka det tryckte jag silvertoppen mot det kokheta elementet.
43 graders feber! Jag vann!
Undrar om någon trodde på det?
Min bebis...
Höll ut mina vingar...
Bar henne tyst tyst genom rummet. Ingen skulle få göra henne ont.
Det var jobbigt att vakta henne, att hålla koll på henne hela tiden.
Mamma sa du måste sova, doktorn sa du måste sova och äta.
Där låg hon på det rosa överkastet med sitt ilsket röda hår och runda lilla ansikte...
Det var du å jag mot resten!
Flyg lilla sparv flyg!
Grå dagar...
Det fanns en hobby som i princip var gratis...
Tror egentligen att det var mamma som ville samla dessa vackra fruktomslag å märken... men hon var ju vuxen! Men vi hade den tillsammans... hon skickade mig till fruktdisken på Metro för att hämta nya fynd och lät mig klistra... Nu bor den i ett skåp i min hall!
"Ensamheten" bor i mitt hus...
Man tog tag i den svarta kalla ledstången... man tog ett, två, tre kliv upp för trapporna.
Då hör man den lilla kraxiga rösten:
- Hallå...?! Man håller andan och tankarna fladdrar "jag vill inte"...
Men man klarar inte att spela längre. Man sticker ut huvudet genom det svarta järnräcket och tittar ner mot källarens dunkel å säger ett litet glatt...
- Hej... (jag vet vad du vill maler det i huvudet).
Hennes lilla torra, smala hand lägger några kronor i ens hand.
Man travar iväg genom porten igen och ner för gatan...
Man masar sig sakta ner för trappan...
Ringer på klockan. En liten springa öppnas... Ett smalt ansikte plirar mot en.
- Jasså det är du...
Man sticker försiktigt in tidningen genom springan... Å vänder sig om för att rusa därifrån.
- Vänta... här är en 10-öring för besväret.
Sakta går dörren åter igen...
"Det var inte så att jag var ovillig och hjälpa den gamla tanten men redan då insåg jag att detta var ren och skär ensamhet och den var skrämmande. Man kände till och med ensamhetens lukt"
